SR

Läser hur Stattin försvarar SR mot ett utfall i Ny Teknik (puh, länksaturation), och kan inte annat än som vanligt dumsnällt lalla med: SR och public service-radio är så vansinnigt långt ifrån dött, åtminstone i min värld. Medan kommersiell TV helt klart hittat nischer och visar många program jag gillar, så är kommersiell radio bara dålig. Dum och dålig. Kvällstidningsdum och -dålig.

SR är däremot fyllt av bra, intressanta och torra program i stort sett när som helst. Som om inte det var nog är det väl den medieorganisation som absolut bäst anpassat sig till nya tekniker (och jag väljer här att hålla för öronen, sjunga högt och ignorera digitalradioeländet) i och med all podradio och webbradio. Jag blir lycklig av att kunna lyssna på allt bra som sänds då jag i vanliga fall sover.

Med sin torra ekot- och folkminnenkänsla som nödvändig grund, så känns SR fräscht, genomtänkt och förståndigt. Till skillnad från t.ex. sunk-NRJ.

Mer SR-hyllande än argumentation mot Richard Gatarskis. Så kan det vara.

Några tusendelar

Jag har börjat fotoblogga: Några tusendelar denivit. Ytterligare en site som man kan låte förfalla och glömma bort att uppdatera.

Konventionella fotoalbum på nätet, som jag använt några år nu, är inte så roliga. Iallafall inte för att försöka visa nya bilder. Det blir snabbt alldeles för många bilder, det är svårt för utomstående att hitta vad som är nytt, etc. Det hjälper ju inte till att Gallery, som jag använt hittills, känns väldigt konservativt vad gäller navigering och organistionsmöjligheter. Det duger förstås bra för själva förvaringen av personliga foton. Flickr är ju ett alternativ, och jag gillar skarpt deras tankar om hur man hoppar mellan olika kategorier och etiketter, men faller på att det inte är något jag själv kan kontrollera. Jag vill ha mina foton och webbapplikationen på min egen dator. Jag hoppas därför att fotobloggen kan bli ett lite smidigare och flexiblare alternativ att försöka visa nya foton.

Grötmyndig

Jag tycker om att äta havregrynsgröt. Varm mat utan ansträngning, liksom. Av något slags historiska skäl har jag även vant mig vid att tillbehören till gröten är fil och lingonsylt. Ja, fil. Sluta höja på ögonbrynen, fryna på näsan, o.s.v. Av för mig själv outgrundliga skäl tycks nämligen just detta avslöjande av min fil-till-gröt-preferens vara lika förvirrande och upprörande som om jag skulle säga att jag var nazist eller uppskattade att sparka små hundar. Åsikter om vilken laktosprodukt som passar till gröt är känslig mark. Sist jag diskuterade ämnet föreslog någon spefullt att jag kanske borde pröva med fetaost också; vilket i sig kanske är en bra idé.

Gå nu och pröva fil till gröten nästa gång.

Hjälp kommer

En närmast religiös, eller likaledes surrealistisk upplevelse. Där stod jag ensam i den stora hissen med väggar av borstad stål, tryckte på knappen. Hissen accelererade långsamt nedåt och jag slängde en blick på den rödskinande siffran som visar hur långt jag hunnit på min färd. Just då tänds en liten text under, en text som skänker tillförsikt inför framtiden. Det blir kanske ändå inte så illa. Det ordnar sig. Med raka, klara bokstäver förkunnar hissen budskapet om hopp: "Hjälp kommer". Det var nog den mest positiva hissupplevelse jag haft.

Min mobiltelefon sviker som vanligt och vägrar avbilda något av intresse med någon som helst skärpa.

Uppdatering 2005-09-16: Hissen meddelar fortfarande att hjälp kommer, och har gjort det sedan jag skrev ovanstående. Jag misströstar och tror att det är ungefär lika sannolikt att hjälp kommer som att vargen kommer.

The Amish Strikes Back

Några som kommer att skratta gott när världens oljetillgångar sinar är Amish-folket, i den mån de skrattar gott överhuvudtaget (de har oftast sett allvarliga ut på de bilder jag sett). Med en befolkning på ungefär 230 000 människor i världens energihungrigaste land har de till stora delar hållit sig kvar på en teknisk nivå som mycket liknar 1800-tal, och därmed på det stora hela klarar sig lika utmärkt med olja i världen som utan.

Intressant nog är inte ny teknik förbjuden i sig hos Amish-folket, vilket tycks vara en allmänt spridd uppfattning; däremot är man misstänksam mot förändring, och överväger försiktig vilka konsekvenser varje förändring får på deras liv och deras värderingar. T.ex. har vissa grupper av Amish tillåtit begränsad användning av elektricitet, fast då bara egenproducerad.

Utan att för en sekund önska mig ett liv i en religiös sekt, eller att jag delar deras i övrigt konservativt kristna, familjecentrerade värderingar, kan jag ändå känna en respekt för den principfasthet som får Amish-folket att så noga beakta förändringars inverkan på deras liv innan de accepterar dem. Det står i skarp kontrast mot den förändringstillit som råder i åtminstone I-världen. Ett uns av deras skepsis och försök till att göra helhetsanalys före snarare än efter hade kunnat ge oss mycket.