Det har nu gått så långt att jag inser att jag inte kan följa Dokument: humor eftersom det inte visas på The Pirate Bay. Åtminstone inte för tillfället. Första avsnittet, vars repris jag råkade se av misstag, var mycket lovande.
Snälla, någon, seeda!
I en förvirrad session av lördagsgooglande försökte jag med triviala små sök finna något läsbart om Nöjesguiden-medarbetaren Carl Reinholdtzon Belfrage, en herre som skriver små texter som gör att man nästan alltid ramlar av stolen. Texter som även när jag hatar själva innehållet är så förbannat oförutsägbara att man inte kan låta bli att bli lite, lite smått förälskad i författaren. Carl själv tycks vara en man som är höljd i dunkel. För närvarande tvivlar jag att han ens existerade innan han plötsligt blev chefredaktör för Tofsen 1999, vilket i sig måste varit en ytterligt egendomlig kombination av person och plats.
I detta sökande, och brist på information, hittade jag istället bloggen privatspan. Det var mycket länge sen jag hade så roligt; troligen när jag läste senaste numret av Nöjesguiden.
Norrländskt svårmod, revolution mot musiketablisemanget, osv. Jag bryr mig inte just nu, för när Mattias Alkberg gnyr fram rader som allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst, ylar fram en refräng om Ragnar Strömberg och avslutar med hur man än beter sig är det kört, ja då är faktiskt allting fest.
Idag upptäckte jag två fantastiska fotografer. Harry Gruyaert tar de där bilderna jag önskar att jag tagit i Marocko, kombinerar färg, skärpa och får till bilder som bara vibrerar av just Marocko.
Bruce Gilden får mig att tänka på Smoke, och det känns lika bisarrt som underbart att de här människorna funnits i en spontan och oredigerad verklighet. Man kan ju drömma om att ta även dessa bilder, men om man läser om Gilden inser man snabbt att hans aggressiva gatufoto helt enkelt varken är eller kommer att bli jag. Min veka avsmak för blixtfoto bleknar.
Alla nya intryck direkt hämtade från den vrå av nätet som tillägnats svenskt gatufoto, Cai Svenssons Gatufoto.
Medan jag fortfarande låg och halvslumrade i morse berättade någon på radion för mig att amerikansk bilindustri manat president Bush att minska USAs beroende av olja. Medan jag försökte skaka mig vaken för att inse om det verkligen kunde stämma så bytte naturligtvis nyheterna fokus, men en snabb koll på DN nu visar att det faktiskt stämmer.
Valet av tidpunkt för detta utspel kommer troligen av det redan höga oljepriset, kombinerat med den panik som orkanerna Katrina och Rita skapat. USA lider nu av ännu högre oljepris, bensinbrist och skräck för ett av oljekonsumtion förändrat klimat. Det är trist att två större katastrofer ska till för att förändra folks inställning, framför allt när kopplingen mellan rädslan och det som faktiskt hänt är diffus - det är snarare framtiden vi behöver vara rädda för.
När till och med fordonstillverkarna börjar visa sig villiga att göra så grundläggande omställningar i sitt synsätt, och detta i det bensinbälgande Nordamerika, är det trots allt svårt att vara annat än positiv. Om man inte är konspiratoriskt lagd - kanske vet biltillverkarna redan att vi nått, eller är nära Hubbert-toppen?