12 May 2005
Spårade genom ett antal irrsprång in på debatten om konst och moral. Det vill säga, vilka moraliska krav man kan ställa på konst och konstverk. Debatten har nyligen aktualiserats genom Dramatiska institutets omtalade projekt kring barn och sexualitet.
Anders Westgårdhs pratiga och lätt naiva krönika i Aftonbladet bemöts av Carina Sällberg i en debattartikel hos ROKS. Westgårdh menar att det är "en kass idé att stoppa konst av moraliska skäl". Sällberg svarar att "Barn får inte utnyttjas eller ofredas. Den personliga integriteten får inte kränkas. Respekt skall visas för de mänskliga rättigheterna. Vi har förbundit oss att följa FN:s barnkonvention, osv.".
I min mening skjuter båda vid var sin sida om målet, och de gör de på precis samma sätt som när folk förfäras över vad som kan anses vara konst (vanligen p.g.a. att de inte gillar det). Felet består i att man antar att konst har en särställning jämte något annat. Konst eller konstnärer har varken mer eller mindre moraliska förpliktelser än när vi själva som personer har. Många sådana förpliktelser avspeglar sig i lagar, andra mer vagt i vår kultur. Konst har inte någon särställning att nödvändigtvis vara mer ful eller vacker än din diskborste, mer genomtänkt än en frukostsmörgås; konst är en ettikett man sätter på något när man vill framhålla att det är något som andra bör betrakta för betraktandets skull, det är inte en värdering om kvalitet. (Jag inser att jag inte har alla med mig i det sistnämnda, men det är min bestämda uppfattning.)
Man skulle möjligen kunna anföra som argument att konst och konstnärer är mer offentliga än gemene man, och därmed bär ett större ansvar, men i så fall finns det betydligt fler och mer exponerade personer att börja oroa sig över.
11 May 2005
http://www.paulgraham.com/hiring.html
11 May 2005
Mer uppsnappat från Copyriot, den blog där jag oftast hittar spännande saker. Rasmus säger att artister måste börja tänka på Google när de väljer sitt namn, och nämner som exempel att är ett utomordentligt dåligt valt sådant.
Jag har funderat på samma sak flera gånger, kanske främst när jag skulle försöka leta efter en grupp med namnet Tribeca, något som vid tillfället (säkert ett år sedan) visade sig vara näst intill omöjligt, då namnet sammanfaller med en del av New York; jag förbannade precis som Rasmus att artisterna inte kunde funderat över hur man skulle hitta dem på nätet innan de valde sitt namn. Därför är det inte utan viss förvåning som jag idag noterar att en naivsökning på Google ger svaret jag sökte som tredje träff. Ibland fungerar saker bättre än man tror, eller nästan obehagligt bra.
En liknande historia återberättades av min vän Johannes, när någon av hans vänner i glad obetänksamhet försökte leta efter filmer XXX genom att söka på Google. Svaret heter förstås IMDB, som lätt hittar den sökta filmen.
F.ö. rekommenderar jag även varmt att ni läser Copyriots lite längre text om hur Google påverkar vårt sätt att arbeta med datorer.
08 May 2005
Snubblade via Copyriot över den egendomliga sidan runme.org, och kände att den hade något jag letat efter. Om man säger "mjukvarukonst" och tvingar sig att inte bry sig om den rätt pretantiösa känslan som dyker upp, så hör man ju att det är spännande och något man vill gräva vidare i. Den mjukvarukonst som ryms på runme är meningslös, bisarr eller kanske i vissa fall stötande. Det här är mjukvara som det inte är uppenbart hur man ska använda, eller om den alls ska användas, något som står i bjärt kontrast till alla andra program jag använder, där just användbarhet och funktion är yttersta fokus.
Fast mest är det bara konstigt. Är man van vid de kortfattade och koncisa mjukvarubeskrivningarna hos Sourceforge eller Freshmeat så är runme:s beskrivningar...annorlunda. Ungefär som att gå på konstmuseum - man fattar inte riktigt, men man känner att det är bra.
Mitt favorit hittills är lättsmälta Google Talk. Jag gillar meningar som "i hate microsoft I have a dream that one day this nation will rise up and be COUNTED/ making Music, Making meaning".
04 May 2005
Piper Laurie spelar med i filmen The Hustler från 1961. Rollnamnet är Sarah Packard. Hon är 29 år senare med i Twin Peaks och spelar där Catherine Packard Martell. Slump? Skulle inte tro det, med tanke på alla andra dolda referenser som finns med i den serien.
F.ö. var www.twinpeaks.org en rejält uppmuntrande site. Utan att ha vetat om det har jag nog drabbats av lite abstinens efter den serien. Försöker titta på Lost för att stilla lite av det behovet, men den saknar helt klart den skruvade dimensionen. Så är det.