Nationaldagen på cykel

Efter misären med mitt inställda Göteborgsvarv har jag idag försökt kompensera åtminstone delvis genom att cykla Nationaldagsloppet, vilket jag nu tänkte fira genom att blogga för första gången på tusen år.

Har inte deltagit i något cykellopp tidigare i mitt liv, så det blev även lite studiebesök i cykelvärlden. Några iakttagelser:

• Till skillnad från löpning är cykling lite av en materialsport. Det ställer nya krav på tävlingsdeltagaren i form av förberedelser. Medan löpning enbart kräver något så när rena kläder, bör du innan ett cykellopp åtminstone funderat på din utrustnings kondition. Rekommenderad miniminivå är att pumpa däcken och se till att kedjan är smord. (Varför man inte gemensamt har ordnat med tryckluft och munstycken till ett evenemang med hundratals cyklister i behov av detsamma är för mig oklart, men sådana är kanske konventionerna inom cykelsporten.)
• Angående material är det även så att medeldeltagaren i ett cykellopp har skaffat duktigt med sådant. Extremt tighta kläder, slimmade hjälmar och en cykel som väger tio gram och med millimetersmala däck är snarare regel än undantag. Om du dyker upp på en smutsig, dåligt underhållen cykel iförd sladdriga shorts, t-shirt och en hjälm som inte riktigt matchar finns det risk att du känner dig lite utanför.
• Om man har ovan nämnda, svindyra utrustning skulle man kunna tro att det faktiskt går undan, men så är inte nödvändigtvis fallet. Vissa cyklar trots sin svindyra utrustning inte särskilt fort och får "kramp" i första uppförsbacken efter 12 kilometer. För mig känns det då som man missförstått det hela för en maskerad och klätt ut sig till cyklist, snarare.
• Under ett cykellopp dricker man inte bara (som i löpning), utan bjuds även på ätbara saker. Banan och i viss mån bulle kändes naturligt, men saltgurka stack helt klart ut när det erbjöds efter 35 kilometer; det gick dock utmärkt, och min kropp gjorde gällande att även en kebabrulle och kanske en prinsesstårta också hade varit på sin plats.
• Överviktiga herrar i besvärande åtsittande kläder är festliga att cykla om i uppförsbackar. Sedan kör de om i nästa nedförsbacke. Jag är mycket imponerad av att deras kolfibercyklar med däck smala som skridskor kan rulla snabbare nedför än min ompumpade loser-hybrid.
• De som kan cykla på riktigt cyklar sjukt fort och ropar glatt "opp-opp-opp-opp" om de tycker du ligger i vägen.

Sammanfattningsvis mycket nöjd med detta evenemang, kombinerad motion och sociologisk studie. Om du läst ända hit är du förstås galet nyfiken på hur det egentligen gick för mig. 60 kilometer på 2:22 är väl knappast snabbt för en tränad cyklist, men jag är nöjd med tanke på att det är det längsta jag cyklat i mitt liv och att min vardagsdistans är runt fem kilometer till eller från jobbet. Om du är besatt, se de riktiga detaljerna från min GPS. (Man får zooma in lite för att se bättre, och ja - kartan visar bara drygt 57 kilometer, men jag antar att arrangören mätt mer noggrant än min GPS tydligen gör.)