Drukqs

Idag skiner solen och man förväntas ha vårkänslor, omvärlden stinker av grillat kött och tändvätska, samtidigt som det egentligen fortfarande är så kallt att endast total desperation kan leda en att tro att det är något annat än vinter. Istället sitter jag inne och lyssnar på drukqs från 2001, som just nu förefaller vara det mest geniala jag stött på. En optimal blandning av sentimentalromantiska melodier kombinerade med helt vansinniga beats, i sin tur varvat med minimalistiska pianokompositioner. En initial chock mot min vers-refräng-styrda värld, men snart verkar mattorna av hamrande trummor, samplade ljud och enstaka tjut fullkomligt meningsfulla. Mycket låter ganska likt en tandläkarborr, men blandar upp det med känslan av en vaggvisa. Det är ungefär lika motsägelsefullt som det är behagligt.

Richard D. James verkar för övrigt vara ungefär som sin musik: konstig och intressant. Ljud ur en dator designad ljudlös och fotograferar sina egna omslag (som är...tja, spännande). Jag älskar estetiken i de gaeliskinspirerade låttitlarna, samtidigt som de gör det helt omöjligt för mig att minnas några favoritspår (vem kan på allvar skilja "Lornaderek" från "Vordhosbn" eller "jynweythek" från "beskhu3epnm" mer än fem minuter?). Således är min favorit just nu, kanske inte så lite på grund av att dess titel går att utläsa, "Mt Saint Michel + Saint Michaels mount" - de avslutande trettio sekunderna är något slags avancerad, audiell dropptortyr om de avnjuts på hög volym i hörlurar. Faktum är att alltsammans nog avnjuts bäst i hörlurar.

Om man vill börja med något aningen mer lättsmält men i samma riktning kan man alltid lyssna på Come To Daddy. Låter ungefär som en liten, batteridriven såg inne i ditt vänstra öra, samtidigt som någon skriker högljutt om själslig misär i ditt högra. Det är betydligt bättre än jag kan beskriva här. Skulle nog kunna fortsätta jiddra om hur bra det här är ett tag till, men jag lugnar mig tills vidare. Ni fattar nog ändå, typ.