Omoralen. Stoppa den. Kanske.

Spårade genom ett antal irrsprång in på debatten om konst och moral. Det vill säga, vilka moraliska krav man kan ställa på konst och konstverk. Debatten har nyligen aktualiserats genom Dramatiska institutets omtalade projekt kring barn och sexualitet.

Anders Westgårdhs pratiga och lätt naiva krönika i Aftonbladet bemöts av Carina Sällberg i en debattartikel hos ROKS. Westgårdh menar att det är "en kass idé att stoppa konst av moraliska skäl". Sällberg svarar att "Barn får inte utnyttjas eller ofredas. Den personliga integriteten får inte kränkas. Respekt skall visas för de mänskliga rättigheterna. Vi har förbundit oss att följa FN:s barnkonvention, osv.".

I min mening skjuter båda vid var sin sida om målet, och de gör de på precis samma sätt som när folk förfäras över vad som kan anses vara konst (vanligen p.g.a. att de inte gillar det). Felet består i att man antar att konst har en särställning jämte något annat. Konst eller konstnärer har varken mer eller mindre moraliska förpliktelser än när vi själva som personer har. Många sådana förpliktelser avspeglar sig i lagar, andra mer vagt i vår kultur. Konst har inte någon särställning att nödvändigtvis vara mer ful eller vacker än din diskborste, mer genomtänkt än en frukostsmörgås; konst är en ettikett man sätter på något när man vill framhålla att det är något som andra bör betrakta för betraktandets skull, det är inte en värdering om kvalitet. (Jag inser att jag inte har alla med mig i det sistnämnda, men det är min bestämda uppfattning.)

Man skulle möjligen kunna anföra som argument att konst och konstnärer är mer offentliga än gemene man, och därmed bär ett större ansvar, men i så fall finns det betydligt fler och mer exponerade personer att börja oroa sig över.