Mallorca-krisen och söderfamiljen

08 Dec 2010

När Svenska Dagbladet publicerar en artikel om familjen Bramfors-Engelmarks försök att anpassa sitt liv efter klimathotet dröjer det inte länge innan det twittras i en lätt hånfull ton:

Är den här snubben verklighetens svar på uppdiktade bloggen Söderfamiljen? http://tinyurl.com/38d5vd2

skriver Eric Rosén (@detljuvalivet), och

Medelklassen tar till sig klimatpolitiken: "För ett par år sedan hade vi också en mindre Mallorca-kris" http://bit.ly/hPq3Ke i @svdse

skriver Jesper Nilsson (@redundans).

Jag har svårt att se vari problemet med artikeln egentligen ligger, bortom själva formen av utslätat familje-reportage med Sara Trus-inslag, som knappast familjen själv kan klandras för. Man kan naturligtvis slå sig för knäna över den senaste i den oändliga räckan av vad som minst sagt utslitet brukar kallas för i-landsproblem: "Mallorca-kris", och en mängd andra ordval i artikeln, men bortom det beskrivs ett reellt problem: människor som har en övertygelse (klimathotet är högst reellt och överhängande) som är i konflikt med mycket i deras livssituation.

Jag är inte helt på det klara med var kärnan i Rosén och Nilssons kritik ligger, men det verkar ligga någonstans mellan den upplevda självgodheten: "det finns något väldigt dömande i att han är övertygad om att det redan är kört, men att han är en av få som kommit till insikt." skriver Rosén i en senare tweet, och att familjen tar på sig ett personligt ansvar: "Om man hanterar klimatproblemet med konsumtionshets och ångest istället för politik skall man hånas." skriver Nilsson. Det sistnämnda blir för mig lätt obegripligt i då jag varken vet var det står om konsumtionshets, mer än att de försöker handla ekologiskt, och uttryckligen nämner en politisk frustration:

Hon beskriver sig själv som en ganska realistisk person som mest känner ilska över att politikerna, som sitter på den verkliga makten att förändra, inte gör mer.

Utan att veta något om hur varken Eric Rosén eller Jesper Nilssons familjesituationer, förvånas jag snarare över att de inte ger uttryck för den minsta igenkänning. Jag vet inte om det beror på att de själva ignorerar all oro för klimatet, eller om de lever i klimatneutralt liv utan konflikter med andra intressen. Själv känner jag däremot igen mig mycket i Bramfors-Engelmarks bekymmer, vilket troligen är anledningen att jag överhuvudtaget orkar irritera mig över den raljanta tonen mot dem.

Ur en barnfamiljs perspektiv upplever jag dagens Sverige ur miljöperspektiv ungefär som att vara en gravt överviktig på julbord: ett överflöd av saker du verkligen inte borde ta av, men både smarriga och som du snarast förväntas ta så mycket du kan av. Att förklara att man inte vill äta, d.v.s. köpa en större bil, större hus, resa till Thailand och varför inte en teppanyaki-häll, blir vare sig man vill eller inte till slut något av ett socialt problem, så vida man inte har turen att enbart omges av andra personer med samma värderingar. För mig är det detta artikeln handlar om, inte att familjen upplever sig som goda, eller deras politiska visioner (eller avsknad av dessa).

Att inte kunna se bakom det dåliga ordvalet "Mallorca-kris", d.v.s. problematiken i att förklara för barn och släkt att man inte vill bli bjuden på solsemester för att man av princip inte vill flyga, tyder bara på en tröttsam brist på insikt.

Utan att gå in på varför och vad man skall göra åt det, så menar jag att det i allra högsta grad är relevant att illustrera de här problemen, så som SVD gör. All politisk förändring börjar inte med att skrika sig hes om klass och blåsa i vuvuzela.

Uppdatering: Eric Rosén påtalar att han visst uttrycker förståelse för problematiken i en annan twitter-tråd: "självklart är en del av provokationen att det tangerar delar av ens eget liv. Ett uttryck för twittrarens egen klimatångest", så helt svartvitt är det förstås inte (i samma tråd menar han dock också att Mikael Bramfors "låter som en pajas").